Omgivningens stöd är viktigt för att du ska lyckas med din livsstilsförändring. Det vanligaste stödet är familj, vänner, arbetskamrater och ibland kanske också coacher och vårdpersonal. Du kan förstås också få stöd från grupper eller organisationer som du är engagerad i. En hobby och sådant som du är mycket intresserad av kan vara ett stöd, liksom din livsfilosofi eller religiösa övertygelse.

Behovet av stöd skiftar från person till person. Vissa av oss kanske inte behöver så mycket och andra behöver mer. Det kan också skifta från en tidpunkt till en annan. Det avgörande är att du får det stöd du behöver när du behöver det. Ofta är det i vardagen där problemen uppstår som stödet behövs, exempelvis på lunchen, i mataffären bland alla specialerbjudanden, på festen när alkoholen gör gränserna flytande för vad som är OK att äta eller när humöret är lågt.

Ditt sociala nätverk

Att du ändrar dina vardagsvanor angår inte bara dig själv. Din omgivning påverkas också. Du ingår i olika sociala system och nätverk. Det kan vara familj- och släktsystem, kamratsystem, ni som har samma hobby eller jobbar på samma ställe. När du förändrar din del i nätverkets ”relationspussel” behöver de andra delarna också förändras annars blir det gnissel i systemet. När du ändrar dina matvanor behöver andra i din närhet ändra sina förväntningar på ditt beteende vid matbordet. De behöver ändra den bild de gjort sig av dig och även vad de tror att du förväntar dig av dem. Vi människor älskar rutiner och förutsägbarhet. Vi vill också vara omtyckta av andra. Din beteendeförändring kan till en början skapa oro och osäkerhet hos andra i din närhet. Det kan vara svårt för dem att ge dig det stöd du behöver. Därför behöver du berätta för dem om din förändring och besvara de frågor de kan ha.

Hur du berättar för andra om din livsstilsförändring

Dina ändrade vanor möter olika reaktioner. Vissa är positiva och uppmuntrande, andra mer negativa och ifrågasättande. För vissa kan din förändring vara en positiv signal, för andra kan det kännas som ett ”hot” mot deras egna rutiner. De kan känna att de också skulle behöva göra en livsstilsförändring. Eller de kanske är rädda att du tänker förändra även de delar av ditt liv där de finns med och inte har plats för dem längre.

Du behöver inte berätta för alla du känner om dina ändrade vardagsvanor. Vissa berättar inte för någon utan ”jobbar i det tysta” medan andra berättar för alla och envar. Vilka beteenden tänker du ändra? Det kan vara allt från matvanor till fysisk aktivitet, från stresshantering till arbetsfördelning i hemmet för att du ska få mer tid till reflektion och planering. Lyssna in vilken respons du får när du berättar om din förändring. Du ger dem möjlighet att beskriva hur de känner och visar att du förstår dem samtidigt som du fortsätter att förändra ditt beteende med måltidsordning, tallriksmodell, att hålla dig inom energibudgeten och att vara fysiskt aktiv.

Monicas berättelse

Monica berättar hur hennes barnbarn alltid vill ha hennes hembakade bullar när de kommer och att hon är rädd att de kanske inte kommer om hon inte har bullar i frysen. (Om bullarna finns i frysen har hon väldigt svårt att låta bli att ta dem själv när hon känner sig orolig då maken skriker på henne. Hans hörsel har försämrats de senaste åren och han har svårt att gå. Han behöver ofta hennes hjälp och då skriker han efter henne.) Då vi ses efter ett halvår för att följa upp samtalet berättar Monica att hon berättade för sin svärdotter om sina problem med bullarna och hur hon var rädd att inte barnbarnen skulle komma och hälsa på om det inte fanns bullar i frysen. Efter att Monica berättat för svärdottern om sina svårigheter har svärdottern börjat ta med sig bullar när hon och barnbarnen kommer på besök. Maken har dock inte förändrat sitt beteende och skrikande så när han skriker tar Monica en promenad.

Stöd ifrån andra

För att få det stöd du vill ha behöver du berätta om vilket stöd du behöver. Dina tidigare mönster och vanor kan göra det svårt att be om det du behöver. Att förändra ett beteende innebär ofta att du behöver bryta ett mönster som du haft sedan lång tid och du kan behöva träna i att be andra om stöd.

Om din familj, släkt, vänner eller kamrater har svårt att acceptera att du förändrar dina vardagsvanor till något mer positivt för dig själv är det ovärderligt att ha stöd av andra, t.ex. en stödgrupp, intressegrupp eller självhjälpsgrupp. Du kan också träffa en psykolog för att få stöd för din förändring.

Reflektera en liten stund över de här frågorna:

För mig betyder stöd att:

…………………...…………………………………

Jag får stöd ifrån:

…………………...…………………………………

Jag ber om det stöd jag behöver när jag:

…………………...…………………………………

Kommunikation: Jag-budskap

När du berättar för andra om vilket stöd du behöver vill du att de ska förstå dig. Att använda jag-budskap kan få dem att öppna upp och vara mottagliga. I ett jag-budskap kopplar du dina egna känslor till andras handlingar eller yttranden. T.ex. kan du säga att ”när du säger/gör det och det så känner jag mig sån och sån”. Då bedömer du inte den andres egenskaper (dum, elak, korkad) vilket förstås skulle kännas hotfullt för den du pratar med och medföra att hon/han sluter sig. Istället beskriver du hur den andra personens beteende får dig att känna, tänka eller göra. Så istället för du-budskapet ”Du är så fruktansvärt okänslig när du ger mig choklad trots att du vet att jag inte ska äta choklad för det triggar igång mitt känsloätande” säger du ”När du köper choklad till mig har jag jättesvårt att motstå den eftersom jag älskar choklad och är en känsloätare. Jag blir arg eftersom dina handlingar försvårar min viktminskning. Jag skulle uppskatta en blomma från dig och inte choklad!”

Tänk på en situation som påverkar ditt ätande där du behöver stöd från någon annan. Kom ihåg att inte anklaga den andra utan att berätta om dina egna tankar, känslor och handlingar.

Situation:

…………………...…………………………………

Så här känner jag i situationen:

…………………...…………………………………

Det här gör jag i situationen:

…………………...…………………………………

Jag behöver det här stödet från den andra:

…………………...…………………………………

Nästa gång något liknande händer vill jag att den andra:

…………………...…………………………………

Så här kan jag använda jag-budskap för att berätta för den andra om hur jag känner:

…………………...…………………………………

Hur vi talar med varandra

Hur vi talar med varandra har betydelse för det stöd vi får. Inom Transaktionsanalys används tre ”jag-nivåer” för att beskriva ett samtal. Nivåerna kallas Föräldra-jag, Vuxen-jag och Barn-jag. Alla människor har de här nivåerna i sig, vissa kanske använder någon nivå mer ofta än de andra. Varje nivå har en positiv och en negativ sida.

Föräldra-jaget är omhändertagande men kan också vara uppfordrande och dömande, vilket märks i språket. Här används mycket värderingar som bra, dåligt, fult, dumt, fantastiskt. Typiska uttryck för föräldra-jaget är: Du borde, vad duktig du är, du måste, så får man inte göra, var tyst och ät upp maten!

Vuxen-jaget är neutralt och faktaorienterat, inte värderande. Vuxen-jaget har en god självkänsla, känner sina gränser om vad som bidrar till det egna välbefinnandet och kan markera sin integritet på ett respektfullt och vänligt sätt. Vuxen-jaget kan vänta på behovstillfredsställelse.

Barn-jaget är det lekfulla gränslösa jaget som vill ha sina behov tillfredsställda nu. Kan även visa sig t.ex. som impulsivitet, passivitet, att vilja bli omhändertagen eller vara trotsig.

Om någon placerar sig själv i en position (Förälder, Vuxen eller Barn) är det lätt att den andra personen automatiskt tar den komplementära positionen. Om någon annan placerar sig i en Föräldra-position är det lätt att du automatiskt glider in i en Barn-position, vilket kan kännas frustrerande och vara något du upptäcker när samtalet är slut. (Då är det så dags att ge svar på tal!) Ibland kan du behöva lägga ner ganska mycket energi på att skapa en Vuxen-Vuxen-relation med någon som hela tiden försöker placera dig i Föräldra-Barn-relationen.

Du behöver inte ta den roll du blir tilldelad. Fördomar och attityder mot en speciell grupp märks i hur gruppen bemöts, det kan yttra sig i ord och handling. De fördomar mot överviktiga och feta personer som förekommer inom arbete, vård och utbildning kan märkas i sättet att bemöta en överviktig/fet person. Det kan vara bra att känna till för att kunna parera om och när det dyker upp.